Världen
För att man är yngre ska man "respektera de äldre". Detta uttryck är korrekt i sin form, men blir förvridet och missbrukat. Bara för att man är äldre får man inte disrespektera de yngre, men det är någonting vi lär oss tidigt. De yngre ska lära sig av de äldre. Det är ju också sant, i sin enklaste form, men det betyder inte att de yngre har fel. Hur gör man för att slippa ctrl c + ctrl v (copy + paste, kopiera + klistra in) på misstag som skett i världen? Jo, man lär sig av misstagen, men hur lär man av mistagen när man tvingar in nästa generation i samma mönster, samma tänkade som den generation som gjort fel?
Ett klassiskt exempel är ju tyskarna under andra världskriget: jag kan inte tänka mig att så många av de som var med och verkligen levde i den där världen som byggdes upp tycker att det bara var dåligt och fel. Det byggdes ju motorvägar till synes till folket, egentligen till militären. Det byggdes semesterorter i "ny arkitektur", till synes till folket, egentligen var det borgar för militären. Det genomfördes reformer. De flesta som levde då skulle nog inte ta på sig skulden, för de gjorde allt i god tro. Vi skulle nog vara lika naiva nu. Vad hände egentligen med Julian Assange? Det sista jag hörde var att han bodde på en gård i England hos en vän. Var det samma typ av saga som föräldrar, som inte vill att barnen ska veta att hunden dött, berättar?
Igår pratade vi om mötesteknik på jobbet. Här vet ingen ritkigt varför man skriver protokoll, hur man beter sig på ett möte eller varför man egentligen har möten. I Sverige lär vi oss iaf att skriva protokoll, att vara ordförande och varför möten är bra. Reaktionen jag fick var sårad, jag hade "hackat ner på Tyskland och sagt att Sverige var bättre" enligt min kollega. Det var inte så jag hade menat det - Sverige togs bara som exempel*.
På Facebook läste jag en kompis´ kommentar. Hon hade ätit frukost med sin dotter och dottern hade sagt: "Mamma, jag har inga flugor i rumpan". En fantasktiskt rolig dialog som jag skrattade till, men som fick mig att fundera och sen jag läste den i förra veckan har jag funderat. Mamman gissade att flickan menade "myror i baken" eller "eld i arslet" som det sades hemma oss mig. Det kan säkert vara så att mamman hade rätt, ordspråket är ju så, men egentligen så är det ju skit samma om det är myror eller flugor som beskrivs hålla till i ändtarmen när man inte kan sitta still.
Flickan avslutade dialogen med "Jag fiser på mina flugor" som i och för sig mottalar det hon sagt tidigare (att hon inte hade några flugor i rumpan), men som också visar på en viss förståelse för kroppen och sammanhang. Även på en viss acceptans att det ju skulle kunna vara så att det ändå bor flugor i rumpan och att det får man leva med. Bacillskräck my ass!
Jag pratade också med en som kallade sig buddist och berättade att jag som barn trodde på monster i väggen. Han skrattade och sa "ja, det är så barn föreställer sig världen" med undertonen att barn ju får tycka vad de vill när de är barn, men när de växer upp ska de välja en riktig religion. Varför är det mer fel att tro att det finns monster i väggen än att tro att själen seglar runt i exakt 50 dygn innan den åker in genom mannens huvud, genom kroppen och når snoppen precis i det ögonblick som mannen får utlösning och flyger därmed in i kvinnan och blir till liv? Jag tror att båda har fel, men jag respekterar att de tror på det. Det är inte så vanligt att de mindre religionerna respekteras.
Och varför måste det finnas ett rätt och ett fel? I skolan fick man höra att det alltid finns rätt och fel - speciellt i matematiken. Det stämmer, att i skolmatematikens värld finns det svar på allt, men det betyder inte att matematiken är rätt i den verkliga världen. Matematik är nämligen skapat av människan. Att den är skapad genom betraktelser i naturen gör den mer verklig, men det är ju inte mer fel på en snäcka som inte följer en matematisk formel till 100% än den som gör det! Båda existerar, men bara ena skulle ge rätt på matteprovet.
Tolerans är det jag söker nu, tror jag. Acceptans för det som faller utanför vår egenhändigt uppbyggda värld. En tillbakagång söker jag också och förståelsen att den äldre inte måste ha rätt, att vi kan lära av varandra. Och att vi bara är någonting vi inte riktigt kan förstå och inte mer värda än annat liv.
* Nåja, som utlänning gör man aldrig rätt, det har jag ju ställt fast tidigare. Bara landsmän får klanka ner på sitt eget land, bara i sitt eget land får man lyfta upp det egna landet, som utlänning gör du fel om du klagar på ditt egna land, lyfter ditt egna land, klagar på det nya landet eller höjer upp det nya landet. Allt är fel.
Ett klassiskt exempel är ju tyskarna under andra världskriget: jag kan inte tänka mig att så många av de som var med och verkligen levde i den där världen som byggdes upp tycker att det bara var dåligt och fel. Det byggdes ju motorvägar till synes till folket, egentligen till militären. Det byggdes semesterorter i "ny arkitektur", till synes till folket, egentligen var det borgar för militären. Det genomfördes reformer. De flesta som levde då skulle nog inte ta på sig skulden, för de gjorde allt i god tro. Vi skulle nog vara lika naiva nu. Vad hände egentligen med Julian Assange? Det sista jag hörde var att han bodde på en gård i England hos en vän. Var det samma typ av saga som föräldrar, som inte vill att barnen ska veta att hunden dött, berättar?
Igår pratade vi om mötesteknik på jobbet. Här vet ingen ritkigt varför man skriver protokoll, hur man beter sig på ett möte eller varför man egentligen har möten. I Sverige lär vi oss iaf att skriva protokoll, att vara ordförande och varför möten är bra. Reaktionen jag fick var sårad, jag hade "hackat ner på Tyskland och sagt att Sverige var bättre" enligt min kollega. Det var inte så jag hade menat det - Sverige togs bara som exempel*.
På Facebook läste jag en kompis´ kommentar. Hon hade ätit frukost med sin dotter och dottern hade sagt: "Mamma, jag har inga flugor i rumpan". En fantasktiskt rolig dialog som jag skrattade till, men som fick mig att fundera och sen jag läste den i förra veckan har jag funderat. Mamman gissade att flickan menade "myror i baken" eller "eld i arslet" som det sades hemma oss mig. Det kan säkert vara så att mamman hade rätt, ordspråket är ju så, men egentligen så är det ju skit samma om det är myror eller flugor som beskrivs hålla till i ändtarmen när man inte kan sitta still.
Flickan avslutade dialogen med "Jag fiser på mina flugor" som i och för sig mottalar det hon sagt tidigare (att hon inte hade några flugor i rumpan), men som också visar på en viss förståelse för kroppen och sammanhang. Även på en viss acceptans att det ju skulle kunna vara så att det ändå bor flugor i rumpan och att det får man leva med. Bacillskräck my ass!
Jag pratade också med en som kallade sig buddist och berättade att jag som barn trodde på monster i väggen. Han skrattade och sa "ja, det är så barn föreställer sig världen" med undertonen att barn ju får tycka vad de vill när de är barn, men när de växer upp ska de välja en riktig religion. Varför är det mer fel att tro att det finns monster i väggen än att tro att själen seglar runt i exakt 50 dygn innan den åker in genom mannens huvud, genom kroppen och når snoppen precis i det ögonblick som mannen får utlösning och flyger därmed in i kvinnan och blir till liv? Jag tror att båda har fel, men jag respekterar att de tror på det. Det är inte så vanligt att de mindre religionerna respekteras.
Och varför måste det finnas ett rätt och ett fel? I skolan fick man höra att det alltid finns rätt och fel - speciellt i matematiken. Det stämmer, att i skolmatematikens värld finns det svar på allt, men det betyder inte att matematiken är rätt i den verkliga världen. Matematik är nämligen skapat av människan. Att den är skapad genom betraktelser i naturen gör den mer verklig, men det är ju inte mer fel på en snäcka som inte följer en matematisk formel till 100% än den som gör det! Båda existerar, men bara ena skulle ge rätt på matteprovet.
Tolerans är det jag söker nu, tror jag. Acceptans för det som faller utanför vår egenhändigt uppbyggda värld. En tillbakagång söker jag också och förståelsen att den äldre inte måste ha rätt, att vi kan lära av varandra. Och att vi bara är någonting vi inte riktigt kan förstå och inte mer värda än annat liv.
* Nåja, som utlänning gör man aldrig rätt, det har jag ju ställt fast tidigare. Bara landsmän får klanka ner på sitt eget land, bara i sitt eget land får man lyfta upp det egna landet, som utlänning gör du fel om du klagar på ditt egna land, lyfter ditt egna land, klagar på det nya landet eller höjer upp det nya landet. Allt är fel.
Kommentarer
Trackback
