Är det så att spel vi spelat som barn återger en trygghetskänsla när vi spelar de spelen senare i livet?
För någon vecka sedan spelade jag Yatzy med en tjej. Fast det var inte Yatzy. Det hette Kniffel. Principen var densamma, men reglerna annorlunda. Och eftersom jag är utlänningen så måste jag anpassa mig. De tyska reglerna är mycket sämre än de svenska, tycker jag, för spelet blir så lätt. T.ex. straightarna. Här heter de gata - stor och liten.
I svenska varianten ska man ju få 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för att kunna skriva i något i fälten. I den tyska varianten ska man få 1-2-3-4, 2-3-4-5, 3-4-5-6 för liten och 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för den stora.
I Kniffel finns inte ett och två par och i tretal och fyrtal får man räkna med alla tärningar.
Det finns många skillnader mellan varianterna och det som jag tyckte var så intressant var min inre reaktion. Jag tyckte att det var orättvist att det var andra regler vi skulle spela med. Det väckte en irritation i mig. Naturligtvis visade jag ingenting utåt, men jag märkte hur jag tyckte att spelet var tråkigare.
Ikväll spelade jag Kniffel på nätet. Det var en slump att det blev det spelet. Jag hade ingenting att göra. Lägenheten är städad, väskan packad, blommorna är vattnade, vattentjänstgörare är beställd... Efter en stund kom jag på att även Yatzy antagligen finns på nätet också och upptäckte att jag blev glad av att spela den svenska varianten. Det kändes tryggare. Är det så att spel vi spelat som barn återger en trygghetskänsla när vi spelar de spelen senare i livet?
I svenska varianten ska man ju få 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för att kunna skriva i något i fälten. I den tyska varianten ska man få 1-2-3-4, 2-3-4-5, 3-4-5-6 för liten och 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för den stora.
I Kniffel finns inte ett och två par och i tretal och fyrtal får man räkna med alla tärningar.
Det finns många skillnader mellan varianterna och det som jag tyckte var så intressant var min inre reaktion. Jag tyckte att det var orättvist att det var andra regler vi skulle spela med. Det väckte en irritation i mig. Naturligtvis visade jag ingenting utåt, men jag märkte hur jag tyckte att spelet var tråkigare.
Ikväll spelade jag Kniffel på nätet. Det var en slump att det blev det spelet. Jag hade ingenting att göra. Lägenheten är städad, väskan packad, blommorna är vattnade, vattentjänstgörare är beställd... Efter en stund kom jag på att även Yatzy antagligen finns på nätet också och upptäckte att jag blev glad av att spela den svenska varianten. Det kändes tryggare. Är det så att spel vi spelat som barn återger en trygghetskänsla när vi spelar de spelen senare i livet?
Kommentarer
Trackback
