Om att hata...
Nu lyssnde jag på en dokumentär igen. Inferno på P1. Nu, efter att ha hört mindre än 20 minuter känner jag äckel och ångrar mig så att jag tryckte på play. Jag hade inte läst vad dokumentären skulle handla om och eftersom jag läser tidningar och tittar på krimis så är jag egentligen ganska "van" vid grova berättelser, men det här var i värsta laget. Antagligen för att det är så berättat som det är. Av offret.
Ungefär där jag tryckte på stopp berättar hon om hatet. Hur hon hatar sin mamma och hon berättar sin fantasi att strypa mamman och plocka ut hennes ögon. Så många har sagt att man inte ska hata och ibland har jag hört att man inte kan hata någon. Detta hat är så äkta och jag är så lycklig över att själv inte ha någon att hata på det viset. Trots det kan jag förstå att hon hatar. Jag vet att känlan hat finns.
Och det är det som präglar världen. Tänk vad många barn som hatar och vuxna som hatar för att de var med om saker någon gång under livet. Jag hatade en person i mitt liv en gång. Det var verkligen ett hat. Nu minns jag inte längre, för jag dödade henne. I en dröm dödade jag henne. Jag lät henne drunkna i en bassäng. Det var en lättnad som uppfyllde mig när jag såg henne sjunka i bassängen. Det räckte för mig att döda henne i drömmen, för jag har inte sett henne sen dess. Jag tror att jag dödade henne i drömmen flera år efter att jag sett henne sista gången. Samtidigt kan jag förstå de som vill döda någon. Jag minns den där känslan jag hade när jag fantiserade om att sätta krokben för henne så att hon ramlade ner för en lång stentrappa. Men istället dränkte jag henne i en bassäng. I en dröm.
Jag ska nog lyssna klart på dokumentären någon gång. Jag vill ju veta hur det slutar.
Ungefär där jag tryckte på stopp berättar hon om hatet. Hur hon hatar sin mamma och hon berättar sin fantasi att strypa mamman och plocka ut hennes ögon. Så många har sagt att man inte ska hata och ibland har jag hört att man inte kan hata någon. Detta hat är så äkta och jag är så lycklig över att själv inte ha någon att hata på det viset. Trots det kan jag förstå att hon hatar. Jag vet att känlan hat finns.
Och det är det som präglar världen. Tänk vad många barn som hatar och vuxna som hatar för att de var med om saker någon gång under livet. Jag hatade en person i mitt liv en gång. Det var verkligen ett hat. Nu minns jag inte längre, för jag dödade henne. I en dröm dödade jag henne. Jag lät henne drunkna i en bassäng. Det var en lättnad som uppfyllde mig när jag såg henne sjunka i bassängen. Det räckte för mig att döda henne i drömmen, för jag har inte sett henne sen dess. Jag tror att jag dödade henne i drömmen flera år efter att jag sett henne sista gången. Samtidigt kan jag förstå de som vill döda någon. Jag minns den där känslan jag hade när jag fantiserade om att sätta krokben för henne så att hon ramlade ner för en lång stentrappa. Men istället dränkte jag henne i en bassäng. I en dröm.
Jag ska nog lyssna klart på dokumentären någon gång. Jag vill ju veta hur det slutar.
Kommentarer
Trackback
