De tror att man är hemmafru
Igår var en dags som jag minns mina dagar för 10 år sedan. Jag gick upp, diskade, plockade undan lite. Sen åkte jag till jobbet. Under lunchpausen åkte jag till verkstaden och hämtade bilen som fått ny olja, tändstift, filter och så. Sen åkte jag hem och där blockerade byggarbetare min väg. Mitt emot vårt garage ska nya garage byggas och en traktor och en liten lastbil stod ivägen. Fortsättningen av dagen var också planerad - nämligen att gå tillbaka till jobbet efter att jag parkerat bilen i vårt skyddande garage. Sen skulle jag ha jobbat till klockan 17:30, gå hem, städa upp och vänta på besöket som skulle komma 18:30.
Till klockan åtta planerades besöket att stanna och klockan halv nio väntades jag hos en kompis. Så fullspeckat var mitt schema redan vid lunch, men där satt jag och kunde inte parkera för att en traktor stod i infarten. Man kan tro att jag reagerade surt, men det gjorde jag inte. Jag stängde av motorn, gick lugnt ur bilen och bad om att få köra in i garaget. Mannen sa att han alldeles snart skulle flytta på sig. I lugnt tempo arbetade han vidare. Taktiskt nog satte jag mig inte i bilen, utan stod tyst kvar och väntade. Och han tog sig sin tid. Inte många minuter, men kroppsspråket sa att han minsann skulle jobba vidare i samma tempo. Som om att han trodde att jag var hemmafru och att sådana har all tid i världen. Om han bara visste. Jag lyckades inom de kommande 10 minuterna parkera bilen (snyggt och snabbt trots att det var väldigt, väldigt trångt), rusa tillbaka till jobbet och jobba. Det enda som inte höll i min planering var att jag tvingades jobba över och först klockan 18:25 kom från jobbet. Eftersom jag har tre minuter hem hann jag innan besöket. Mellan mina två kvällsplaner var jag även tvungen att gå förbi jobbet och kontrollera en utskrift. Så kan man göra när arbetsvägen är kort.
Men det var en bra dag. Den flöt på och jag hade kul. Nu ser jag fram emot en hyffsat lugn dag med träning och slappning framför tv:n.
Till klockan åtta planerades besöket att stanna och klockan halv nio väntades jag hos en kompis. Så fullspeckat var mitt schema redan vid lunch, men där satt jag och kunde inte parkera för att en traktor stod i infarten. Man kan tro att jag reagerade surt, men det gjorde jag inte. Jag stängde av motorn, gick lugnt ur bilen och bad om att få köra in i garaget. Mannen sa att han alldeles snart skulle flytta på sig. I lugnt tempo arbetade han vidare. Taktiskt nog satte jag mig inte i bilen, utan stod tyst kvar och väntade. Och han tog sig sin tid. Inte många minuter, men kroppsspråket sa att han minsann skulle jobba vidare i samma tempo. Som om att han trodde att jag var hemmafru och att sådana har all tid i världen. Om han bara visste. Jag lyckades inom de kommande 10 minuterna parkera bilen (snyggt och snabbt trots att det var väldigt, väldigt trångt), rusa tillbaka till jobbet och jobba. Det enda som inte höll i min planering var att jag tvingades jobba över och först klockan 18:25 kom från jobbet. Eftersom jag har tre minuter hem hann jag innan besöket. Mellan mina två kvällsplaner var jag även tvungen att gå förbi jobbet och kontrollera en utskrift. Så kan man göra när arbetsvägen är kort.
Men det var en bra dag. Den flöt på och jag hade kul. Nu ser jag fram emot en hyffsat lugn dag med träning och slappning framför tv:n.
Kommentarer
Trackback
