Musik
Vi var på koncert i en kyrka. Symfonie i Nikolaikirche. Anton Bruckner: Symphonie Nr. 4 Es-Dur för er som förstår sådant.
För det första - kyrkor förstår jag inte. De har ett stort kors med en upphängd man som torteras.
Det var jobbigt att hålla sig vaken, eftersom konserten började klockan 23:00 (nattkonsert). De släckte ner lamporna och jag fantiserade om att få ligga på en madrass. Det var bra musik, men den förstördes ganska grov av den där känslan av att man måste hålla sig vaken på en vanlig trästol i en halvvarm sal.
För det andra - jag förstår inte dirigenter. Jag tycker att det är konstigt med en man som står och viftar med en pinne i iena handen. Jag vet att jag redan som barn i semestern hade svårt att förstå vad han där framme ville säga med sina rörelser. Det är ett ytterligare språk man måste lära sig i livet. Jag lärde mig det aldrig och valde att lämna musikorkestern i ändå ganska ung ålder. Man ska liksom passa in från början och man ska anpassas till gruppen. Det var saker som inte passade mig. Det var ingen större förlust för mig att sluta spela i den lilla orkestern och jag har klarat mig bra trots att jag aldrig lärt mig det där viftspråket. Enda gången som det skulle kunnat vara bra att kunna skulle nog varit nu som flickvän till en musiker och musikvetare. Eftersom jag varken kan läsa noter eller viftspråk så finns två språk mindre som vi skulle ha kunnat komunicera med varandra på. Undrar vad jag går miste om för information nu när jag inte förstår hans språk...
För det första - kyrkor förstår jag inte. De har ett stort kors med en upphängd man som torteras.
Det var jobbigt att hålla sig vaken, eftersom konserten började klockan 23:00 (nattkonsert). De släckte ner lamporna och jag fantiserade om att få ligga på en madrass. Det var bra musik, men den förstördes ganska grov av den där känslan av att man måste hålla sig vaken på en vanlig trästol i en halvvarm sal.
För det andra - jag förstår inte dirigenter. Jag tycker att det är konstigt med en man som står och viftar med en pinne i iena handen. Jag vet att jag redan som barn i semestern hade svårt att förstå vad han där framme ville säga med sina rörelser. Det är ett ytterligare språk man måste lära sig i livet. Jag lärde mig det aldrig och valde att lämna musikorkestern i ändå ganska ung ålder. Man ska liksom passa in från början och man ska anpassas till gruppen. Det var saker som inte passade mig. Det var ingen större förlust för mig att sluta spela i den lilla orkestern och jag har klarat mig bra trots att jag aldrig lärt mig det där viftspråket. Enda gången som det skulle kunnat vara bra att kunna skulle nog varit nu som flickvän till en musiker och musikvetare. Eftersom jag varken kan läsa noter eller viftspråk så finns två språk mindre som vi skulle ha kunnat komunicera med varandra på. Undrar vad jag går miste om för information nu när jag inte förstår hans språk...
Kommentarer
Trackback
