Le Lotus d'Orange

Det fanns en tjej som jag inte tyckte om som barn. Hon var lillasyster till en tjej på gatan. Min pappa tyckte att jag skulle leka med en tjej som kom cyklande på gatan när han var ute och tvättade bilen. Jag var inne och fick för en gångs skull vara med mina bröder och spela tv-spel. Min pappa tyckte att det var bättre att jag lekte med henne och drog faktiskt ut mig i örat till dörren och puffade fram mig till tjejen som stod med sin cykel vid vår brevlåda. Det blev början på en vänskap som slutade med väldigt starka känslor av att blivit övergiven. Idag förstår jag att vi inte är kompisar längre och jag förstår varför jag inte tyckte om den där lilla statmaran till lillasyster som fanns inom räckhåll under alla de år som jag lekte med hennes storasyster.

Anledningen till att jag fick starka känslor av att blivit övergiven var att jag inte fick vara med när min kompis och granne mer och mer började umgås med en annan tjej som bodde på gatan intill. Hon sa inte heller till mig att hon ville leka med den andra tjejen, utan ljög och sa att hon inte hade tid. När jag senare såg dem två cykla iväg tillsammans blev jag ledsen. Jag var nog ett konstigt barn, precis som jag idag är en konstig vuxen. Jag ifrågasätter samhället och nöjer mig inte med en veckas semester till Grekland under sommarlovet. Jag får inte ut tillräckligt av livet när jag glider med och gör det där som alla andra gjort. Nu kan jag leva med det, men som barn var det inte så lätt. Jag var nog ganska ensam som barn.

Nu har jag sett bilder på de där tjejerna som växte upp i en precis likadan mexitegelvilla som jag. Som antagligen hade precis samma lärare på skolan och som spelade i samma idrottsföreningar, gick på samma diskon, handlade mat i samma affär, badade på samma strand. Vi har dock levt ack så olika liv. De växte upp med en tråkig mamma som torkade och mest var irriterad på oss barn och en pappa som jobbade på posten. Storasystern till min kompis var (alltså är) två år äldre än jag och fick någon gång ihop det med sin handbollstränare som enligt rykten som nått mig inte mådde så bra med honom efter att hon fött hans barn. Storasystern var väldigt duktig på handboll, men jag tror att karriären tog slut i samband med graviditeten. Vet jag inte, men tror jag.

Hur som helst så flyttade den där familjen från gatan för några år sedan och sedan dess är de i mitt liv bara en sida på facebook och ett namn i min brors vänlista på facebook (någonting jag antagligen aldrig kommer att förstå - han tyckte ju att hon var så fjantig när jag lekte med henne som barn).

Tillbaka till lillasystern. Jag minns en sak hon sagt till mig. Det var att mina bröst var som myggbett när jag var ungefär 12 år gammal. Jag råkade hitta henne på facebook idag och förstår nog, hobbypsykolog som jag är, att hon redan då hade starka kroppsideal-föreställningar. Jo, visst var mina bröst inga bomber precis. Lillasystern var ofta elak och sa saker som ingen vuxen skulle föstå att jag tog illa upp av - eftersom hon var ungefär fyra år yngre. Nu skulle de med friska ögon se vilken bimbo hon blivit och det är synd, för jag hade nog hoppats på att hon skulle växa upp till en vettig människa. Man önskar ju ändå sina medmänniskor det bästa, eller?

Usch så bitter jag låter. Det är jag inte, men jag trodde inte att så många bimbos skulle födas under 1980-90-talet och från första andetaget förpesta livet andra.