Jag hatade stämpelklockan och skaffade mig ett jobb där mitt arbete räknas och inte den tid som jag är där. Under mina ca 10 år som jag lagligt fått arbeta har jag haft ganska många olika stämpelklockesystem och jobb utan stämpelklockan. De utan passar mig och jag har faktiskt drömt mardrömmar om det där stämplandet. Det kanske blir "en naturlig del av rutinen" som det uttrycks i artikeln, men jag tycker att det är en onaturlig del av livet. Man måste tänka på att stämpla in sig och om man måste spinga in på toa när man kommer eller om man snabbt måste ut blir dagen automatiskt räknad som en heldag. För att man glömt. Det är så ofta som man straffas för att man glömt något i vårt samhälle och jag är så lättad över att jag inte kan straffas för att jag glömt stämpla in mig.

På ett jobb var det så att man inte fick någon kred när man kom tidigare och om man var en minut sen drog klockan bort 15 minuter. Mina kollegor hade tagit till vana att vara där en halv timme tidigare på morgonen (vi började klockan 4 på morgonen, så en halvtimme är mycket tid) och när de skulle gå stod de och hängde framför stämpelklockan tills den slog om för att registreras att de jobbat hela den planerade tiden, trots att de var klara 10 minuter tidigare än planerat. Det var den dö-tiden som jag avskydde.

Det kommer ju inte att hända för barnen på dagiset som måste stämpla in sig. För dem är det en kontroll och egentligen är det bra, men jag får ändå magont när jag tänker på det. För jag blir stressad av saker som tickar bort pengar. Eller tid. Och jag kan tänka mig att det finns barn som inte heller kommer att tycka om stämpelklockan. De har ingen chans att värja sig och måste stämpla in sig på det där sättet.

Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på att man stämpelklockar in barn. Å ena sidan är det ju bra att ha koll, men å andra sidan undrar jag om det verkligen är nödvändigt. Man betalar bara för tiden som barnen är där, precis som när man ställer bilen i ett parkeringshus. Förutom när BARNET glömt att stämpla in sig och eller ut sig och då betalar man dagstaxan. Jag skulle vilja se matematiken innan jag drar förhastade slutsatser, men av erfarenhet från stämpelklockor utgår jag ifrån att det är dyrare att betala heldagstaxan (som kanske gäller för 8 timmar) än att ha barnet på dagis under 8 timmar. För barnet ska inte glömma och barnet ska slussas in i systemet och föräldrarna ska minsann betala straffet för att barnet inte sköter sig och inte stämplar in. Dessutom tror jag att det kommer vara omöjligt för föräldrarna att säga "men han var ju där bara halva dagen - kan vi inte dra av fyra timmar så stämmer ju allt" och få det beviljat. Och det skulle störa mig. Den där envilliga monotona "vi är inga som har makten - datorerna är de med makt i vårt samhälle - datorer gör inte fel - bara människor gör fel".

Sen kommer alla de där föräldrarna som vill spara så mycket som möjligt och lär sina barn hur de ska göra för att spara pengar med "du får mer godis på lördagarna om du först tar av dig skorna och jackan INNAN du stämplar in. Och när vi ska gå hem springer du direkt till Nuddis när du ser mig så kramas vi därefter". Jag kan se det framför mig hur ett barn blir glad att se mamma eller pappa och springer dit och vill kramas (obs! den naturliga reaktionen) och sen berätta om allt roligt eller tråkigt som hänt medans föräldrarna lite smått disträ söker efter rätt nuddisnalle för att stämpla ut och barnet märker att det faktiskt finns viktigare saker än barnet själv - nämligen Nuddis.

Och vad är Nuddis för namnval egentligen. Allt ska vara så gulligt mjukt och -is för barn. Och så blir det fel och alla vuxna som inte har barn på stämpelklockedagis eller läst artikeln tror att det är en felstavning av nakna människor.

Jo, jag överdriver. Jag vet att det uppfattas så. Men egentligen överdriver jag inte. Jag tycker så. Jag tycker verkligen inte om stämpelklockor och jag tycker inte om att de införs på dagis. Kanske vill jag skydda mig själv ifall jag får barn någon gång och fast att jag studerat för att ha chansen att få jobb på en arbetsplats med FLEXTID (jo, det var ett av de viktigaste kriterierna för mig och en av morötterna under studietiden när jag inte ville läsa en rad till om betong) riskerar att fastna i en livssituation där en stämpelklocka har utrymme. Det är kanske det jag är mest rädd för. Men jag kan föreställa mig en liten Le Lotus på dagis och jag vet att jag hade avskytt stämplandet redan då och jag är glad att jag växte upp utan vetskap om de onda kontrollerande stämpelklockornas inflytande. Och jag tror inte att det är så jävla uppskattat av ALLA föräldrar. Jag tror inte heller att ALLA tjänar på det.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13595147.ab

Jag såg ett program om en familj som byggt hus för sju år sedan som inte ännu blivit klart för det fanns ingen firma som ville göra klart det. Familjen bestod av en pappa som tjänade lite mer än jag per månad, en mamma som inte jobbade alls och två barn. De hade börjat bygga hus och tagit lån på ca 2 miljoner kronor. Sju år efter byggstart hade barnen börjat bli stora, föräldrarna närma sig 40 års ålder och huset saknade fortfarande fasad och ordentligt tak. Hur fan kan man vara så dum? tänkte jag.

Hur löser två till åldern vuxna människor en sådan situation? Jo, de ringer tv och snyftar framför kameran. Sedan tigger de pengar av "snälla familjemedlemmar" och får byggföretag att jobba gratis för att rädda huset. Hur kan det gå så? Och slutorden "det har de förtjänat" passade sig inte alls.

Jag skulle ha löst situationen helt annorlunda:
1) sålt huset
2) få mamman att börja jobba

Det är så det borde gå till, men det finns en lättare väg - snyftvägen i media.

Ja, jag säger då det... Aftonbladet har roliga artiklar, men inte på grund av vad som står i dem, utan att det är som att läsa en skoltidning gjord av mellanstadiebarn. Eller vad säger du om denna artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13520874.ab med titeln "Gripen orm var inte farlig - bara ilsken". Det låter som de har lagt handklovar på ormen. Infångad orm skulle jag välja. Det låter väl som ett litet mognare ordval?

Följande mening läste jag på Aftonbladet idag under artikeln om Michele Bachmanns sk grodor (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13508207.ab):

”Jag tycker det är intressant att det var på 1970-talet som svininfluensan bröt ut senast, och då under en annan demokratisk president… Jimmy Carter. Jag skyller inte detta på president Obama, jag bara tycker att det är ett intressant sammanträffande.” Michele Bachmann kommenterade svininfluensans utbrott den 28 april 2009. Men det var en republikan, Gerald Ford, som var vid makten när svininfluensan drabbade USA 1976.

Är det inte kul att Aftonbladet gör ett fel i att syfta på att det var att hon valt just fel president istället för att hon valt att prata om att en sjukdom brytit ut under en viss presidents tid och att det ska ha någonting med varandra att göra?

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jesper-ar-alltid-sa-narvarande-i-stunden
Jag tycker att det är jättebra att Jespers föräldar står bakom sin son som har en kromosomsjukdom. Jag valde mellan avslutningar som "..som är sjuk", "..som är annorlunda", "..som är missbildad" på förra meningen, men tycker nog att de alla är ganska tråkiga meningar. Det är väl det som föräldrarna också kämpar med när de beskriver sin son. Det är säkert svårt och att de lyckats ge honom ett så kallat normalt liv är jättebra, men att diskutera rätten till att ta reda på om barnet är sjukt eller inte på samma nivå som om Jesper har rätt att leva eller inte är fel. Det är väldigt få som vill att de barn som redan fötts med Downs syndrom ska dödas, det finns säkert sådana människor, men det är inte det som diskuteras. Jesper har en sjukdom. Där är vi alla med, hoppas jag.

Jag förstår också att det är svårt att diskutera hur man ska handskas med det hela eftersom det i nuläget handlar om huruvida barnet ska få födas eller inte. Så halkar man in i Abortfrågan igen. Har man rätt att abortera bort barn? Jag tycker att det är ganska bra reglerat som det är idag, men jag skulle nog inte göra det själv. Jag vet inte om jag skulle abortera bort barnet om jag blev gravid av någon som våldtagit mig, men jag är ganska lättad över att ha den möjligheten om det skulle bli så att jag hamnade in den situationen. Annars blundar jag inför tanken. För mig är abortfrågan så långt klar - abort är inget brott.

Huruvida man ska få abortera bort barn som man tror har Downs syndrom är svårare för mig. Det mest för att man inte kan bevisa att barnet verkligen har Downs syndrom. Det leder till "onödiga aborter". Aborter i allmänhet belastar ju kvinnan väldigt mycket både psykiskt och fysiskt och det finns en risk med alla operationer.

Det som stör mig med artikeln http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jesper-ar-alltid-sa-narvarande-i-stunden på DN är att föräldrarna verkar prata om att de vill BEHÅLLA människor som Jesper. Som att de var en utrotningshotad ras. Jag förstår att man som förälder vill blunda för att barnet faktiskt är sjukt. Därför har jag en fråga till föräldrarna: Om man på något vis kunde förhindra att barnet blev sjukt, skulle ni göra det då? Likt en vaccination?

För någon vecka sedan spelade jag Yatzy med en tjej. Fast det var inte Yatzy. Det hette Kniffel. Principen var densamma, men reglerna annorlunda. Och eftersom jag är utlänningen så måste jag anpassa mig. De tyska reglerna är mycket sämre än de svenska, tycker jag, för spelet blir så lätt. T.ex. straightarna. Här heter de gata - stor och liten.

I svenska varianten ska man ju få 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för att kunna skriva i något i fälten. I den tyska varianten ska man få 1-2-3-4, 2-3-4-5, 3-4-5-6 för liten och 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för den stora.

I Kniffel finns inte ett och två par och i tretal och fyrtal får man räkna med alla tärningar.

Det finns många skillnader mellan varianterna och det som jag tyckte var så intressant var min inre reaktion. Jag tyckte att det var orättvist att det var andra regler vi skulle spela med. Det väckte en irritation i mig. Naturligtvis visade jag ingenting utåt, men jag märkte hur jag tyckte att spelet var tråkigare.

Ikväll spelade jag Kniffel på nätet. Det var en slump att det blev det spelet. Jag hade ingenting att göra. Lägenheten är städad, väskan packad, blommorna är vattnade, vattentjänstgörare är beställd... Efter en stund kom jag på att även Yatzy antagligen finns på nätet också och upptäckte att jag blev glad av att spela den svenska varianten. Det kändes tryggare. Är det så att spel vi spelat som barn återger en trygghetskänsla när vi spelar de spelen senare i livet?

Vad spännande det är med bloggvärlden ändå. Det hade jag inte fattat förut. Det är som en liten egen värld där man hamnar på rankinglistor i och med att någon annan som har en blogg länkar till en. Det påminner lite om när man spelar online-spel. Ju mer man länkar, desto fler glider in på bloggen och om man länkar andras bloggar stiger de i rankingen, men samtidigt kanske de blir nyfikna och kollar in på ens egna blogg och därigenom stiger grafen som där man ser hur många som läst bloggen... Om jag var arbetslös och inte förberedde mig på tre år med heltidsstudier och halvtidsjobb skulle jag nog anta utmaningen och luska ut det perfekta receptet för att få en framgångsrik blogg. Tills dess gör fortsätter jag skriva av den anledningen som jag började: för att jag vill.


http://bloggportalen.aftonbladet.se/BlogPortal/view/MostLinkedBlogs?categoryId=27&id=115952


Nu ser jag fram emot att fatta det där med bloggkrig, för det har jag inte heller fattat än. Det är ju också ett spännande beteendemönster.

Nu skriver jag en tanke som man antagligen inte får tänka, för att den är politiskt inkorrekt. Jag tycker verkligen synd om människorna i Somalia. Det är ett problem som vi som föddes på 80-talet (och antagligen även tidigare årtionen, med det vet jag inte) konfronterats med sedan vi kan minnas. När jag gick i lågstadiet samlade skolan in alla 10-öringar (som i Sverige inte hade något värde mer) och jag tror att pengarna skulle gå till Somalia. Men det var inte det som var den tanken man inte får tänka, för man får tycka synd om somalierna, man måste tycka synd om somalierna. Tanken man inte får säga högt är att det kanske ändå är det enda rätta att ett par människor dör. Uppenbarligen finns inte nog med mat i landet. Det drabbas av torkor ganska ofta ändå, men är lösningen att göra så att de alla överlever? Är det inte en naturlig reaktion att populationen mindskas igen? Är inte det som de som dödar vargar pratar så mycket om? Minska den FÖR stora populationen. Är det verkligen en mer hemsk tanke att tänka det om människor är djur? Om om man nu räddar ett par somalier, har man inte gjort det värre för de andra då? Vem ska man hjälpa? Ska inte de som krigar bara sluta kriga och satsa på att vara snälla och lägga pengarna på det som verkligen är bra, t.ex. lekar med de egna barnen? Jag kommer inte skicka pengar till Somalia. Jag kommer inte läsa reportage om journalister som åker dit för att fotografera utsvultna samtidigt som de tycker att de förändrar världen. Jag måste inte se utsvultna barn.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/varldendirekt/afrikashorn/article13406905.ab

Var det verkligen ett så stort problem att Julia Roberts retuscherades? Jag tycker inte det. Hon ser väl typ ut som på den retuscherade bilden? Jag har aldrig sett henne i verkligheten.

http://bitterblondin.se/2011/07/27/julia-roberts-lancomereklam-forbjuds-for-mycket-photoshop/

Och visst skulle det vara roligt om folk verkligen trodde att de (som nu ska skyddas för att de skulle kunna tro att de kommer att se ut som Julia Roberts om de använde den där krämen) också får en kind med sminkgrejen fastsatt som på bilden under.



Hur många skulle köpa den då? Kan folk börja tänka efter själva och om det nu stör så mycket kan man ju låta bli att köpa sådana där produkter så kommer de att sluta tillverkas och då slipper vi hela diskussionen. Njut av att bli äldre och acceptera dig själv som du är.


Dessutom är väl modeller i reklamer en bas för en fantasi? Tror ni inte att Mona-Lisa också såg lite annorlunda ut i verkligheten? Man måste inte sälja verkligheten, utan fantasin. I filmer är det inte heller filmstjärnorna som är med, utan deras roller. Och de är inte heller äkta, de måste inte motsvara stjärnornas riktiga åsikter. Man kan inte applicera det man ser av människor man inte träffat på den riktiga personen.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12444455.ab

Den här helgen läste jag inte så mycket tidningar, jag såg inte på tv och jag pratade inte med människor som läst, hört, sett nyheter. Någon gång hörde jag om någon bomb i Oslo och att några skjutits ihjäl på en fest. Det berörde mig inte så mycket, det hör man oftare.

Sen hörde jag om att Amy Winehouse dött. Att Norge anfallits och att ett ungdomsläger attackerats. Jag loggade in mig på aftonbladet.se och läste. Och det är med äckel jag läser historierna. Äckel för vad den där killen gjort, äckel för hur journalisterna skriver och stort äckel för att våra länder återigen genomsyras av rasism. Att han var norsk ska ha gjort att allt känns mycket värre. Varför?

Den norska tjejens upplevelse beskrivs som så fruktansvärd och "någonting som UNGA människor inte ska vara med om", medan den som den skjutna killen som FLYTT från KRIGET i Afghanistan berättas tonas ner? Det bekymrar mig. Tyst minut hit och dit. Det är vackert, men samtidigt skrämmande. Vi har ett ekonomiskt instabilt läge i världen, diverse krig som dödar otaliga människor, svält. Det är inte så att jag tycker att det är fel att hedra offren, men jag tycker att sättet som journalister väljer att rapportera på är fel, hur politiker utalar sig, hur man får skrivet i pannan vad man ska tycka, vad man ska tänka, hur man ska reagera. Det var inte en muslimsk kille som gjorde det i Allahs namn som det så ofta fantiseras om, men ändå fick "de" först skulden. Det var inte heller en muslimsk kille som gjorde det i Allas namn när människor skjöts ner i Malmö. Faktiskt verkar de som vi tror är våldsverkarna vara offren för sådana aktioner. De som redan flytt från länder där "väst" för krig blir i de nya länderna attackerade. Är lösningen kanske ändå inte mer stängda portar, utan helt enkelt färre krig i "deras" länder och tollerans för olika kulturer?

Jag står inte på någons sida. Och om du inte står på samma sida som den där galningen i Norge borde du lägga ner din rasistiska sköld och heja för världsfreden. Jag ville skriva kämpa, men eftersom så jävligt många människor tror att "kämpa" och "döda" är synonymer väljer jag ordet "heja". Media: Heja för världsfreden, sluta dramatisera och skapa fronter som inte existerar. Det var inte en "inhemsk" som löpte amok, det var en människa som löpte amok. Vi måste inte förstå och skriva "Varför?!" bara för att han är född i Norge när vi inte frågar i andra situationer. Rapportera rent och hjärtlöst. Lämna det romaniserande till författarna och håll er till fakta, journalister!

När jag var fyra år gammal dog min mamma. Några dagar efter hennes begravning stod jag på dagisgården och tittade på himlen. Jag såg ett moln som seglade förbi. Det var min mamma som låg på molnet och tittade ner över staden när hon seglade till sitt nya hem. Naturligtvis kan jag som nästa mening lägga till "trodde jag", "fantiserade jag ihop" eller "såg det ut som", men det gör jag inte. För mig var det min mamma och ingen har någonsin kunnat bevisa motsatsen. Jag kanske inte har berättat det för så många, så kanske hade de ingen chans att flyga upp till det där molnet och kontrollera, men det skulle de nog inte gjort ändå - vem lyssnar på en fyraåring?

Hemma tittade jag alltid mot det hållet där molnet försvunnit när jag tänkte på min mamma. Jag tyckte att hon var där. Jag tittar fortfarande dit när jag är där ibland.

Under de första åren efter hennes död gick jag igenom många religioner. Jag läste inte böcker om sånt, men jag tror nog att många vuxna försökte trösta mig genom att beskriva olika religiösa tankar. Min pappa är inte religiös så det fanns inget tvång hemma att ta över någon tanke om hur livet ser ut för den som dör, om det ens finns någonting efter döden.

Under en tid tänkte jag att hon tvingats flytta till Kina (ett av få länder jag hade på min världskarta som fem-sexåring) och att hon kanske skulle komma tillbaka någon gång. Jag visste nog att det inte var så, men det var mycket roligare att gräva en värdelös grop på dagisgården "till Kina" när det fanns en sådant belöning.

Det jag trodde starkast på var monster i väggen. Jag tänkte att det fanns monster som bara tog de snällaste människorna och om jag skulle vara riktigt snäll så skulle de ta mig också. Och eftersom jag var förberedd på det så visste jag ju att jag skulle kunna fly och samtidigt rädda min mamma. Den föreställningen var en fin tanke som följde mig länge. Och på något vis kan man ju kalla det för en religion. Naturligtvis uppfattar de religiösa inte den tanken som religion, eftersom de bara tycker att deras fantasier (som de inte ens fått genom egna tankar, utan tagit över från andra) är de enda rätta. De "accepterar" att jag uppfattade det som en religion "för att jag var ett barn och barn ju har vilda fantasier", men inte mer än så. Samtidigt kräver de att jag accepterar deras tankar som sanning.

Därför tycker jag nog att den här artikeln är rolig. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13321437.ab
I den religionen tas den problematiken som uppstår när de som är religiösa anhängare av en speciell religion blandar ihop sina tankar och rädslor för döden och livet med den reella världen utan att förstå att andra uppfattar världen annorlunda upp.

Bär durkslag – av religiösa skäl

Niko tillber ett spagettimonster

Jag har aldrig haft några riktiga komplex över min kropp, men jag tror jag borde få det nu, efter att jag försökt att beställa kläder över internet *skratt*.

Efter ett par timmar på stan utan resultat beslutade jag mig för att beställa en bikini och ett par shorts över internet. På en hemsida hittade jag vad jag sökte och skulle beställa. Efter dagen på stan (och tidigare erfarenheter) var jag osäker på om jag skulle beställa storleken S eller XS. För att gå på den säkra sidan kollade jag först deras storlekstabell. Över höfterna fick jag storleken S eller XS, då min storlek hamnar precis i en gråzon som båda storlekarna representerade. Det samma gällde för brösten. Som ett försök att få ett utslag genom att även mäta midjan fick jag resultatet att min midja är storlek M eller L. Jag borde nog ha komplex för min kropp med måtten 85:70:95...

Internet är roligt!

Som ni ser väckte inlägget om hur människors krav tvingar till en tråkigare värld där allt måste vara fastspännt och extra kontrollerat för att människor inte förmår ta ansvar över sina egna liv till dialog. I en kommentar som Jenny Frosteman eller någon som utger sig för att vara henne skrivit om att hon ju lånat pengar för att åka på resa. Alltså i klartext - kvinnan har med andras pengar åkt på resa för att där tvinga resebolaget betala väldigt mycket pengar för en olycka som högst kan klassas som "obekväm". Livshotande var det ju inte. Det låter som en bedragare i mina öron.

Jag har aldrig förstått att man lånar pengar för att resa på en sådan typ av resa. Och hela den västerländska inställningen till att "man har rätt till resor över världen" är bara konstig. Naturen mår skit av det då flygplan korsar världen i skytteltrafik, hotell byggs i naturskyddsområden och de stora människomängderna som i ovisshet trampar runt med en nonchalant uppsyn.

Igår tittade jag på ett tv-program där utvalda får genomgå diverse plastikoperationer för att "bli vackra". Är det inte patetiskt? Vissa operationer kan jag förstå (till exempel de där ej existerande tänder ersätts), men all fettsugning, bröstimplantat, botox och allt vad det nu finns förstår jag inte.

En som igår blev utvald sa att hon aldrig varit lycklig i sitt liv. Inte en enda dag. När hon blev utvald sa hon att hon kände sig väldigt lycklig. Hur kan hon (som blev retad som barn för att hon var ful) bli LYCKLIG när hon blir utvald (och därigenom får ytterligare ett bevis på att hon verkligen är ful) för att under några veckor opereras? Det känns så skadat.

Nog kan jag förstå att de tror att livet kommer att ändras och att de efter de där operationerna kommer bli lyckligare, men antagligen blir det ju inte så.

Jag tjatar alltid ut en låt när jag har fastnat för en. Den här sången hittade jag när jag letade efter blommor. Jag ville veta vad en Hawaiipalm var och hamnade på en youtube-video som hade den här låten i bakgrunden. Sedan dess har jag lyssnat på den flera gånger per dag och en dag kommer jag nog inte längre tycka om den. Kanske tycker du om den.

http://www.youtube.com/watch?v=tK2z1G20_9U

Det är ju ganska naturligt att en döende 15-åring väljer att skriva en lista över vad hon vill göra i sitt liv. Hon började blogga för en liten krets och trodde inte att den skulle bli stor. Önskningarna var egositiska och vanliga. Med egoistiska menar jag inte någonting negativt, utan att bara hon skulle vinna på dem. Det är ju det naturliga tillståndet. Hon ville träffa vissa människor och uppleva biofest med tjejkompisarna, simma med hajar och se valar.

Sen blev bloggen populär och snabbt föddes den där "jag ska rädda världen"-känslan i hennes önskningar. "Alla som kan ska bli benmärgsdonatorer" blir nummer ett. Varför kommer denna önskan först efter att hon blivit känd? Varför ber hon inte sina närmaste vänner om det när hon ändå påstår att det är vad hon vill? Jo, jag tror det är enkelt - man vill som människa att de andra gör. De där som man inte känner ska göra. Och för att hon önskar sog det blir hon sedd som hjälte.

Hjältestatus är löjligt och jag undrar vad som är bättre - att leva ut sina riktiga djupaste drömmar, eller skenheligt rädda världen i det sista andetaget man tar.

Diskussioner utan fakta. Alla tidningar i samtliga västerlänska länder verkar skriva ut "annonsen" som berättar om att Gwyneth Paltrow och hennes man Chris Martin söker lärare till sina barn. Kravlistan är lång och hård och den naturliga reaktionen är att man ändå inte har kvalifikationerna. Men OM man nu har det blir man blåst på chansen. Det finns ingen information om hur man ansöker om jobbet. Media vill inte hjälpa eller förmedla eller något sådant. De vill skvallra. Som gamla tanter vid kaffebordet. Skvallra och inte föra vidare information. Och jag tror att de mest av allt bara skriver lögner. De vill att folk ska börja diskutera också och det gör folk. De skriver om att det är ingen som har sådana kvalifikationer, de skriver om att det är för låg lön om man har de där kvalifikationerna. Båda är fel. Att kunna en jädrans massa språk betyder inte att man har ett jobb som ger en tjock plånbok och frihet att köpa allt man vill. Man måste få jobb också där samtliga kvalifikationer är efterfrågade. Dessutom är väl inte det viktigaste att få ännu mer pengar när man ändå kommer upp på en stor lön? Konstigt det där med folk inställning till jobb, kvalifikationer och livet i sin helhet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13121285.ab

Barn på facebook, barn på gatan, barn i lekparken som jag går förbi till jobbet, barn hos kompisar. Barn överallt och denna översvämmning av barn i mitt liv gör mig inte en gnutta sugen på att skaffa egna barn. I mitt verkliga liv är det inte så mycket barn, men när det är det så märker jag hur svårt det är. I verkligheten klagar föräldrarna över hur svårt det är. På facebook är det babyboom med den där konstigt perfekta barnfamiljen. Fotografier på lekande barn blandas med fotografier på skrattande barn.

I verkligheten träffar jag föräldrar som är slut för att barnen kräver så mycket. Förra veckan träffade jag två barn. En 1,5-åring som är bra uppfostrad, glad och nöjd. Och när han inte är det, utan bara vill skrika utan anledning, får han sitta ensam på sitt rum. Den andra ungen som jag träffade var fyra år, småtjock och fruktansvärt bortskämd. Han skulle bestämma och gråta och var så hypad att han inte kunde leka som en normal unge. "Han kommer att få det svårt på dagis" tänkte jag och la till tanken "med all rätt". Så får man inte tänka, kanske, men det skiter jag i. Bortskämda skitungar som skriker när omgivningen inte är hypad som dem är jobbiga.

"Det är så svårt att uppfostra barn" säger 1,5-åringens mamma ofta till mig. Hon är jätteduktig. Pojken är artig och väluppfostrad. Det är svårt att tänka sig att han inte än är två år gammal. Det är nog svårt att uppfostra barn och jag vill inte det än. Facebooklögnen gör nog inte heller någon riktigt lycklig. De som ser sin egna vardag känner sig misslyckade. De som lägger upp bilderna försöker bara försköna in vardag och barnbilderna hamnar på pedofilsidor på nätet.

Roter Mohn betyder kornvallmo (enligt wikipedia) och är ju bara släkt med opiumvallmon. Bara så att ni läser det jag skrivit med baktanken att jag vet vad det är i. Jag är mer skeptisk till om det verkligen bara är kornvallmo i.

Hanf betyder helt enkelt Cannabis, men det syns ju hyffsat tydligt på bilden.


Jaha. Då var det ännu en gång bevisat att droghandeln egentligen inte måste vara illegal. Jag tar själv inte droger och jag har ingen avsikt att börja, men jag är ändå emot att droger är förbjudna "för folkets skull" när det inte alls är för folkets skull, utan för att de som har kontroll över drogerna ska kunna pressa upp priserna. Vilka är det som har kontroll på droghandeln? Vilka är det som konsumerar? Skulle cigaretter vara billigare om konkurrensen var högre? Skulle rökarna kräva fairtrade-cigaretter om de var billigare? Har de som odlar tobak bättre liv för att priserna är höga i västvärlden? Hur mycket mer drogade är folket i Nederländerna? Hur mycket mindre drogade är folket i Sverige om man verkligen räknar alkohol som en drog? Är det verkligen sämre om folk går omkring och var höga och glad än höga och panka?

Att bada i opium/marijuana-bad med ångor med samma (i min föreställning) effekt som vattenpipa är tillåtet. Att röka en joint betyder höga böter eller fängelsestraff. Att köpa dyra bantningspiller med samma effekt som amfetamin är tillåtet, medan att gå smal på grund av amfetaminberoende är en grund att stötas ur samhället. Var ligger problemet egentligen. Jag är kanske extra överdrivet kritiskt och inbillar mig följande påstående, men är det inte lite konstigt att sådana produkter dyker upp på marknaden ganska snart efter att USA rapporterat att de tagit kontroll över drogfälten i Afghanistan?

(Jag hittade inte artikeln om bantningsmedlet som stoppas av tullen i större utsträckning i år än tidigare år. Du får söka själv)

Jag lyssnar på Vetenskapsradion just nu och jag kan inte låta bli att skratta till när biologen Gunnar Fredriksson med talfel ska prata om motståndarna till vindkraftverk. Först lärde han mig ett nytt ord, så tack för det. Overderhäftig (synonym med otillförlitlig, osann, oriktig, felaktig, opålitlig, falsk). Han säger uttryck som "...uppblåsta med asså många tiotals gånger och sånt här va och det är olyckligt" och "någon sorts lugn fakta i bakgrunden". Jag kan förstå att han blir nervös när han ska prata i radio och mycket är förlåtligt, men att i en intervju om vindkraft måste man lära sig att säga ordet VINDKRAFT utan problem och inte "vindkraTTverjk". I texten på P1:s hemsida står precis mina citat från herr Fredriksson, men där har de korrigerat hans tal. Synd. Det var ju så roligt.

Från sverigesradio.se:
– Motståndarorganisationerna kommer ofta med väldigt ovederhäftiga argument. De hävdar att Energimyndigheten är köpt och att siffror är uppblåsta 10 tals gånger och det är olyckligt. Jag vill att debatten ska föras med någon sorts fakta i bakgrunden, säger Gunnar Fredriksson som är vice ordförande i branschorganisationen Svensk vindenergi .


Vill du också lyssna på talfel? Klicka på länken nedan och hör vice ordförande i Svensk vindenergi tala efter 9 minuter och 10 sekunder :):
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=4522950